Stor vårtbitare: stor grön gräshoppa
Vårtbitare - Tettigoniidae
En annan skillnad är att många av honorna bland vårtbitarna har mycket iögonenfallande äggläggare - långa och raka som hos vårtbitaren längst ner på bilden till vänster eller kortare och böjda som en sabel som hos honan i mitten. Vårtbitare har sina hörselorgan placerade på framskenbenen. Gräshoppor har sina öron på båda sidor om bakkroppens första segment. En del arter lägger äggen i växter, men de flesta har långa äggläggare som de använder för att lägga äggen i marken. På våren kläcks äggen och larverna, som redan från början ser ut ungefär som fullbildade vårtbitare, börjar äta och växa. De ömsar hud ett antal gånger och vinganlagen blir lite tydligare vid varje hudömsning. De genomgår inget puppstadium utan har en hemimetabol utveckling; när larven vuxit klart kliver en fullbildad vårtbitare ut ur den sista larvhuden. Många vårtbitare har även som fullbildade korta vingar som inte fungerar särskilt bra att flyga med. Däremot går det bra att stridulera med dem; de flesta vårtbitare skapar ljud med framvingarna.
Stor vårtbitare:
Grön vårtbitare farlig
Djurportalen Vårtbitare Tettigoniidae är en familj i insektsordningen hopprätvingar som tillhör underordningen långhornsrätvingar. Familjen innehåller över 6 kända arter , varav de flesta finns i tropiska delar av världen. I Sverige finns 11 arter [1]. Vårtbitarna liknar gräshoppor , men har betydligt längre antenner. Kroppslängden hos de svenska arterna kan variera mellan 9 och 45 millimeter. Arterna är omnivorer allätare , de livnär sig både på rov och av växtdelar. Som andra hopprätvingar har vårtbitare ofullständig metamorfos och genomgår utvecklingsstadierna ägg, nymf och imago. Större vårtbitare , Decticus verrucivorus där verrucivorus betyder "den som äter vårtor" , har en längd av 25 till 45 millimeter och fick detta namn av Carl von Linné sedan han uppmärksammat att allmogen på Gotland använde den till att ta bort vårtor med. Vad vi vanligen hör är gräshoppor och vårtbitare — särskilt grön vårtbitare [4]. Den ena svenska arten av syrsor, hussyrsan , håller till inomhus och på soptippar.
Varför heter det vårtbitare
Bara grön vårtbitare Tettigonia viridissima kan bli så stor som större vårtbitare, hela 4,5 cm, och denna är helgrön medan större vårtbitare är spräcklig. Större vårtbitare är spridd i stora delar av landet och förekommer allmänt på öppna gräsmarker, ljunghedar, hyggen, myrmark och stränder. Den föredrar att krypa omkring på marken men kan utan problem flyga meter. Till skillnad från andra vårtbitare så är större vårtbitare endast dagaktiv. Soliga, varma dagar kan man höra hanarna spela på 50 meters avstånd. Det karaktäristiska lätet som låter som ett tuffande ånglok, kan du ladda ner och lyssna på här. Hanarnas spel syftar givetvis till att locka till sig honor. Efter parning lägger honan uppemot ägg. De gråbruna äggen läggs ett och ett, ofta i sand, och de övervintrar minst två omgångar innan de kläcks, ibland hela 7 gånger. När äggen kläcks i maj månad kryper det ut pyttesmå nymfer som till utseendet påminner om sina föräldrar.
Djurportalen Större vårtbitare, Decticus verrucivorus, är en art i insektsordningen hopprätvingar som tillhör familjen vårtbitare , Tettigoniidae. Kännetecken Större vårtbitare har en kroppslängd på 25 till 45 millimeter, honorna större än hanarna. Dess habitat är främst gräsmarker, som ängar och hedar. Färgen på kroppen är vanligen grönaktig med mörka fläckar, men mer brunaktiga färgformer förekommer också. Utbredning [ redigera redigera wikitext ] Utbredningsområdet omfattar större delen av Europa och tempererade delar av Asien , så långt österut som till Kina. Det vidsträcka utbredningsområdet och andra geografiska åtskillnader, såsom berg , mellan olika populationer har gjort att många underarter har utvecklats. I Sverige finns nominatformen , D. Levnadssätt Till levnadssättet är större vårtbitare en omnivor som främst är aktiv på dagen. Hanen stridulerar , det vill säga spelar, för att locka till sig honor i soligt väder. Gräshoppor, syrsor och deras släktingar: Naturguide i färg om rätvingarnas utseende, utveckling, levnadssätt och beteenden, Interpublishing AB, ISBN